Bandy i Dalstuga
(av Egon Adeström)


Jag skall försöka minnas lite från bandyn i Dalstuga.
Av Egon Adeström

När skolan var slut för dagen var det bråttom att komma hem för att hämta skridskor,klubba och fort ner till sjön, skotta isen ren från snö för att få åka skridskor och spela bandy. Vi hade fixat en plan med belysning då vi använde stora kastruller som lampskärmar. Först nere vid Kullerbacks brygga och senare vid Nylandsviken. Det kunde bli sena kvällar innan man stupade i säng. Vi var många grabbar, både yngre och äldre i Dalstuga på den tiden.Folkskolläraren Gösta Back var den som fick ungdomarna att börja spela bandy. Skolorna i Dalstuga och Svabensverk hade utbyten mellan varandra och det var prestigefyllda matcher som utkämpades mellan byarnas ungdomar. Även flera byalag från Rättvik, Söderås, Stumsnäs och Dådran gästade Dalstuga för matcher på sjön Amungen.

Gösta Back gjorde mycket för byn och byns ungdomar. Gösta ordnade mycket i skolan, som t.ex. filmvisning och teater, för bland annat att samla in pengar för bastubyggande i byn. Han var också med och startade Dalstuga IK, var även pådrivare för att folkets hus byggdes. Ett starkt minne som jag har, det var när det blev fred i världen,jag var sex år och jag fick gå till skolan och fira med alla glada "Dalstu- bor". Flaggan var hissad och det var fest i Dalstuga folkskola när den efterlängtade freden firades.

Dalstuga IK bildades i mitten på 40-talet, kanske -46. Ledare som Konrad Olars, Ivar Kullerback, Sixten Bergström, Folke Hansson, tidigare kassör och den senare kassören och duktige målvakten John Snäll, var ju några personer som betydde mycket för bandyn och klubben Dalstuga IK. I början av 1950-talet blev det seriespel mot andra div.4 lag i Dalarna. Klubbens ordförande var Konrad Olars, han var även lagledare de första åren, och Ivar Kullerback var sekreterare.

Till en början spelades matcher på sjön Amungen där det kunde vara mycket jobb med att få bort all snö, som ibland vräkte ner, innan matcherna kunde spelas. Då fick framförallt killarna som spelade i A-laget, men även många andra från byn ställa upp för att hjälpa till. Man lastade snö i "krokslädar" (höslädar) som David körde bort med häst, som vi har skottat ihop i strängar. Isen skulle också vattnas för att få den blank och fin. Linjer skulle målas och målburar ställas på plats. Det var ofta jobb till långt in på natten.
Men bandylaget var populärt i byn, så många hjälpte till.
 
Ibland spelade vi bortamatch i Rättvik på någon skogstjärn. Färdmedlet för laget var Ivars Kullerbacks lastbil, 12-13 bandyspelare på flak och i förarhytt susade fram genom Dalaskogen. Man åkte i en liten middagskoja, som användes i skogen, den var uppvärmd av en plåtkamin. Skogskojan var fastkedjad på flaket och det eldades i kaminen, röken steg mot himlen där vi åkte fram men det var varmt och skönt i kojan. Det skulle vara idag det! Under senare år blev det bilar eller busstransport till bortamatcherna, där till och med det blev resor till Malung, som var med i samma serie. Ivar Kullerback var ju lagets alltiallo, var den som ordnade med matcher, var chaufför, lagledare, tränare och även spelare i Dalstuga IK:s unga år.
 
Som 14-åring år 1953-54 blev jag ordinarie spelare DIK ”vänsterinner”. Det var inte annat än att man kände sig stolt när man fick dra på sig den röda speltröjan med de rödvita strumporna. Tidigare hade laget blå tröja med stora bokstäver, D I K på bröstet. Jag hade ju mina äldre bröder David och Holger med i laget också. Holger medverkade bara när han var hemma på lov från sina studier i Sigtuna.

Vid den här tiden hade vi flyttat bandyplanen till Ladutjärn som blev våran hemmaplan.
Ladutjärn frös tidigt på hösten, men ibland var isen inte många centimeter tjock så det knakade och gungade, det är egentligen ett under att ingen åkte igenom isen. När isen blev tillräckligt stark kunde lagets centerhalv Folke Hansson hålla bandybanan ren från snö med sin traktor. Och det var ju en framgång för laget som istället fick lägga ner all sin kraft och energi på att spela bandy.

Till byns bandyentusiasters stora glädje kom storlag som Västanfors IF (svenska mästare 54) Västerås SK, Skutskär IF, IKHuge och IFK Rättvik och träningsspelade på Ladutjärn på hösten. Dalstuga fick äran att möta Västerås B-lag. Det var stort i byn Dalstuga att vi kunde bjuda på fin is till dessa allsvenska storlag. Men naturligtvis var det mycket jobb med att ordna med bra is och allt omkring matcherna.


Den I0 jan.1954 råkade jag ut för ett benbrott i en match mot Enviken IF. Det fanns ingen bår utan bara store starke Konrad Olars som bar mej på sina armar, pulsande i snön från Ladutjärn till Hilmas Olles kök som låg mer än en halv kilometer bort. Väl där fick jag ligga på köksgolvet och invänta ambulansen och vidare transport till Falu lasarett.På den tiden blev det elva dygns lasarettsvistelse med hela benet gipsat, så det var därmed färdigtspelat för den här säsongen.Men matchen vann vi dock och jag hann innan benskadan även göra två mål innan olyckan hände.

Säsongen 54/55 vann Dalstuga div.4 med följande mannar i laget.
Målvakt: John Snäll.
Backar: Sixten Bergström, Göran Kraft.
Ytterhalvor: David Adeström, Elis Backlund.
Centerhalv: Folke Hansson.
Vänsterytter: Yngve Noren.
Vänsterinner: Egon Adeström. Center,Uno Olars. Högerinner, Lars Mattsson.
Högerytter: Tage Noren.
Reserver: Anders Karlsson,Stig Mattsson.
Starka skogsarbetare nästan alla, utom jag som var affärsbiträde i Jones Olles affär i 2 år innan även jag hittade ut i skogen. Oj,Oj vilka kämpar Dalstu - killarna var!!

Det var några killar från Köping som jobbade i skogen åt Kopparfors.En av dom Olle Svensson även kallad ”Köpings Olle” var en duktig bandyspelare som spelade för laget under säsongen 53/54. Tidigare spelade även Ove Olsson och Gunnar Hedman som också var duktiga målvakter. Sune Olsson och Holger Adeström var duktiga kedjespelare, men p.g.a av studier på andra orter hade dom ingen möjlighet att medverka längre.

1953 fick vi en ny skogvaktare i byn. Han hette Ragnar Hedlund som i under 50 talet var en av Sveriges bästa orienterare, han kallades också ”Fjällkungen” för att han vann så många fjällorienteringar. Ragnar som var från Dådran utbildades till skogvaktare i Ny Kroppa i Värmland han också tävlade. Så blev vi också ett gäng killar -Haldo Hansson, Leif Olars och jag själv som började tävla i orientering för IK Jarl Rättvik. Jag fortsatte att tävla i orintering tills jag gjort min militärtjänst, sedan tog fotbollen i IFK Rättvik över. Men jag hann med att springa junior-SM budkavel för IK Jarl.
Nämde Ragnar Hedlund blev ny ordförande i Dalstuga IK 1955

Den allra största framgången kom dock 1955 då vi vunnit division 4 och därmed fick vi kvala till division 3 där vi fick möta Bjursås bandylag. Med värvade spelare från IFK Rättvik, bl.a Stor Sätra Hansson, en gammal f.d. landslagsspelare. Matchen skulle spelas på Åbrinken i Grycksbo.Bara det var stort för oss och vi var starkt nederlagstippade före matchen. Det var mycket diskussion bland alla "Dalstu- bor" vid byns samlings punkt, Jones Olles affär, om hur det skulle gå för byns bandygrabbar i kvalet. Många var nog lite fundersam om vi skulle klara av att ta steget upp i division 3.

Jag minns att det var en solig Söndag. Vi åkte i bilar från Dalstuga på förmiddagen. Matchen skulle spelas på klassisk bandytid- 13,15. Nåra av oss killar åkte i Folke Hanssons gamla bil som det var något fel på. Bilen orkade inte upp för de brantaste backarna, så vi fick kliva ur och skjuta på. Vi hann dock fram till matchstart och då var vi redan uppvärmda. Vi var väl lite nervösa för vi har inte åkt skridskor på två veckor p,g.a att det har kommit så mycket snö att vi kom inte ut på Ladutjärn med traktorn för att ploga bort all snö.

Det var ett taggat Dalstuga IK som skrinnade ut på Åbrinkens landbana (inte sjöis) med nyspolad is. Laget var förstärkt med en äldre erfaren spelare från Rättvik. Kallur Einar, en mycket duktig bandy spelare som tidigare spelat i IFK Rättvik som vid den här tiden var Dalarnas bästa bandylag. Det var en stor sensation, kunde man läsa i Falu-Kuriren då lilla Dalstuga vann kvalmatchen över Bjursås med 3-2 och jag hade den stora äran att få göra alla 3 målen. Det är ett starkt minne och jag minns att jag var stolt. Det var dock nära att Bjursås utjämnat i slutet av matchen men alla i laget gjorde en fantastisk kämpainsats. Dalstuga var så klara för att ta steget upp i division 3. Det var stort!!
Det var glada ledare och spelare som vände hem mot Dalstuga på söndagseftermiddagen. Alla hemma i Dalstuga pratade och gladdes med oss om den stora bandyhändelsen i byn.

Säsongen1955/56 spelade Dalstuga i samma serie som storheter som IK Heros,Smedjebacken (som jag senare spelade med under åren 61-63 i Allsvenskan) Avesta,Grimsåker, Sundborn m.fl. Vi fick spela ett antal matcher i Rättvik på Prästskogsvallen p.g.a att det var för mycket snö på Ladutjärn. Mas Åke Larsson, allsvensk hockyspelare från Mora, men även duktig bandyspelare, spelade med laget i några matcher, men trots att vi slog Sundborn med 8-1 i säsongens sista match blev det dessvärre respass ned till division 4 igen.

Dalstuga IK fortsatte under ytterligare några säsonger med seriespel i division 3 och 4 men runt
decennieskiftet 59/60 tog Dalstugas bandyera slut.

Hösten 1956 blev jag värvad till IFK Rättvik där min store idol Einar Tätting spelade. IFK Rättvik som hade ett storlag mellan 40-och-50 talet med många stjärnor i laget. Det var inte helt lätt att lämna Dalstuga då jag kände att det var ett litet svek. Men det hägrade att få chansen och spela med Rättvik och framför allt med idolen Einar Tätting. Det blev fem år med Rättvik innan jag hamnade i allsvenska IK Heros 1961 som då var det enda allsvenska laget i Dalarna. Där spelade jag till 1963.

Säsongen 1963/64 skrev jag på för Falu BS, då det passade bättre med mitt jobb. Det blev till slut 17 år i Falu BS säsongen 1979/80 blev den sista. Det blev 519 matcher, och 291mål. Men de stora höjdpunkterna var SM-gulden1971och 1974 då vi slog Sandviken respektive Katrineholm. Final på Söderstadion blev det också 1976,men den gången blev Broberg för svåra. En resa med ett svenskt landslag på turne genom hela Ryssland 1969 och Europacup med Falu BS mot ryska mästarna Sverlovsk på andra sidan Ural bergen var också höjdpunkter. Jag avslutade min bandykariär som spelande tränare i Liljans SK i Svärdsjö i division 2

I början av 50 talet startade Dalstuga IK en populär fisktävling på sommaren och som ofta drog runt tusen deltagare under flera år. Till dessa fester kom många bra dansorkestrar som t.ex. Ivan Thelme, Bröderna Lindkvist, Evert Sandin m.fl. Första året dansades det vi gamla dansbanan vid Sandåkern, innan det byggdes en ny dansbana vid sjön nedanför Kullerbacks där fisketävlingen pågick ett antal år. Onsdagsdanser i Augustikvällar på bryggan nedanför Kullerbacks pågick också några år. På så sätt kunde Dalstuga IK finansiera sitt bandyspel, och mycket annat för byn också. I början av 60 talet byggdes en idrottsplan, dansbana, festplats, bad och camping vid Såghuset, där fisktävlingen fortfarande pågår, och såghuset används som servering och Pub. Gamla Kopparfors sågen har byggds om till en verkligen fin Vildmarkspub.
.
Jag måste nämna särskilt en person, Sixten Bergström ”Mr Dalstuga” som betytt mycket för Dalstuga by. Sixten har också varit en duktig idrottsman och är fortfarande med i allt som händer och anordnas i Dalstuga. Jag är glad och stolt att jag har uppfostrats i Dalstuga både som bandyspelare och person. Genom alla åren som elitspelare i bandy, har jag fått förmånen att träffa och lära känna många duktiga idrottsmän i Sverige. Jag har berättat för många ungdomar i klubbar jag spelat för,om hur det var när jag började spela bandy i Dalstuga på den tiden.